Ormen i Essex

Bokrecension / Asperger, Baksidestext, Böcker, England, Ensamhet, Förväntan, Samhälle / Permalink / 0
 
 
 
 
Det är farligt med förväntningar, för de kan slå fel. Värre är det då förväntningarna givits under falska förutsättningar. Låter detta deprimerande? Sant är det i alla fall. Jag hade förväntningar på denna roman av Sarah Perry och boken jag talar om är naturligtvis Ormen i Essex, som fått mycket positiv kritik. I mitt fall var det baksidestexten som förstörde allt. Jag tror nog att boken är bra om man läser den utifrån korrekta förutsättningar (som det ju är med alla böcker egentligen). Så här står det på baksidan:
 

"En uppslukande roman som jämförts med Charles Dickens, Bram Stoker och Hilary Mantel och tagit Storbritannien med storm.

London 1893. Cora Seaborne är fortfarande ung men har just blivit änka, och nu förväntar sig omgivningen att hon ska snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka med en knähund i famnen. Men äktenskapet var inte särskilt lyckligt, och rollen som viktoriansk societetsfru passade aldrig den egensinniga och frihetstörstande Cora. Hon bestämmer sig för att lämna storstaden för landsbygden i Essex, tillsammans med sin socialistiskt orienterade väninna Martha och sin mycket speciella son Francis. De hamnar i den lilla staden Colchester, där rykten om ett mystiskt odjur har skapat masshysteri hos lokalbefolkningen. Coras teori är att det rör sig om en oupptäckt art som hon är fast besluten att hitta och klassificera. Hon finner en oväntad vän och intellektuell jämlike i traktens präst William Ransome. Tillsammans söker de svaret på gåtan, samtidigt som Will och Cora oundvikligen dras till varandra."

 

Ja, det finns en orm i berättelsen, men av baksidestexten att döma så tror man ju att det är sökandet efter denna orm som står i centrum, men så är inte fallet. Inte ens Cora Seaborne är mest i centrum och hon är ändå huvudperson. Man får även följa på nära håll personer i hennes omgivning, så att säga att hon är huvudperson är nog lite missvisande, för som sagt så får man följa flera personer. Man får även en inblick i de fattigas situation i London på 1890-talet, kvinnosynen, vetenskapssynen etc. Ormen är faktiskt ganska mycket i skymundan och att säga att Cora och pastorn gemensamt undersökte denna eventuella nya art är fel. 

 

Nåja, finns det något gott med boken då? Nja, inte mycket. När jag väl hade vant mig vid att boken inte var som jag trodde, så var den ändå tråkig. Språkmässigt, miljö- och personmässigt är den mycket bra, men berättelsen som sådan är tråkig och seg. En ljusglimt i allt var ändå att Coras son verkar ha Asperger, för hans beteende är verkligen på pricken beskrivet så! Där har Perry verkligen lyckats bra och det blir stundtals komiskt, men det kanske jag bara tycker för att jag själv har Asperger. Jag förstår ju hur Francis tänker, men Perry visar på ett utomordentligt sätt hur det uppfattas av omgivningen. Det blir dråpliga situationer ibland.

 

Givet allt detta, läser man under rätt premisser kan nog boken vara bra. 

Till top