Orkidéepojken

 
 
Jag har läst en debutroman av Helena Dahlgren, som heter Orkidéepojken (Constant Reader/Lava Förlag, 2017). Det handlar om två vänner Zeb och Hanna, som har hängt ihop länge. De står varandra mycket nära. Studenten hägrar och planer att åka till London, men innan dess sommarjobbar på en kyrkogård och festa på båten Patricia (där jag också festat). Fast sommaren blir inte som dom tänkt sig. Populära Lina som alla är lite kära i, försvinner nämligen och försvinnandet verkar ha samband med en blogg som skrivs av någon som kallar sig för Orkidéepojken. Bloggen följs noga av Hanna och Zeb, som tycker han skriver mycket bra och tänkvärt. Men varför försvinner Lina och vad har bloggen med det att göra?
 
Språket i romanen är rappt och bitvis lite ironiskt komiskt. Berättelsen börjar bra, men till slut blir alla hänvisningar till "...fast det ska jag berätta senare, först måste jag nog berätta om..." tröttsamma och man undrar när själva historien ska börja, för författaren hänvisar ju hela tiden till sedan? Upplägget på berättelsen kunde har varit bättre, men själva berättelsen och språket är det inte något fel på. Mycket är outtalat i boken och kanske beror det på min Asperger att jag finner det obehagligt och förvirrande, eftersom vi autistiska vill ha tydliga och raka direktiv, vi förstår inte eller har svårt för underliggande meningar. Det där hemska i skogen kunde ha varit tydligare, vad hände egentligen Lina och Orkidéepojken? Jag kan ana, men inte veta säkert och det stör mig.
 
Boken är helt klart läsvärd och jag tycker att Helena Dahlgren verkar vara som en oslipad diamant, så hennes framtida romaner ser jag fram emot!

Kommentera här: