Mot den glittrande snön vid världens ände
Jag tror jag vet vad som var felet; jag hade för höga förväntningar. Det ska man inte ha, egentligen ska man inte ha några förväntningar alls på en bok, för då kan den göra dig överraskad. När det gäller Eowyn Iveys bok Mot den glittrande snön vid världens ände (Bazar, 2017) hade jag alldeles för höga förväntningar, av någon anledning. Förmodligen för att jag hört så mycket gott om den. Men den kunde inte alls fånga mig, jag vet inte exakt varför. Språket? Intrigen? Dagboksformen? Jag kan inte säga vad det var med denna bok, kanske så enkelt som att vår personkemi inte stämde överens. Böcker är ju som människor, ibland passar man ihop och ibland inte.
Överstelöjtnant Allen Forrester ska leda en expedition för att utforska och kartlägga Wolverinefloden i Alaska. Hans fru kan inte följa med förstås - hur skulle det se ut?! - och hon tycker inte alls om att sitta hemma och ha tråkigt. Men tråkigt kommer hon inte att ha och hennes mans uppdrag blir också spännande. Kulturkrockar mellan vita och indianer, den starkes rätt att se ner på den svage, på den koloniserade, kvinnosynen i slutet på 1800-talet - ja, allt detta får man en inblick i.
Nej, jag har inte helt gett upp om boken. Jag kanske bara råkade läsa den vid fel tidpunkt i livet? Alla förtjänar en chans till, även böcker! Så den får stå i min bokhylla och mogna ett tag, så tar jag fram den senare. Jag tycker att ni mina kära läsare också ska ge den en chans!
