De sju systrarna
Den har pratas om, Lucinda Rileys De sju systrarna (Bazar, 2017), så det var med en viss förväntan jag började läsa.
Pa Salt - ett smeknamn som hans äldsta dotter gav honom, hans riktiga namn får vi inte veta - dör och hans sex adopterade döttrar samlas i det magnifika slottet, vid Genévesjöns strand, som varit deras barndomshem. Var och en får ett brev med ledtrådar till sin historia och i den här första boken så får vi följa äldsta dottern Maia tillbaka till Brasilien, när hon letar efter sitt ursprung.
Början var seg och dialogerna taffliga och jag tänkte, när ska boken liksom "sätta igång"? Hur det nu var, så kunde jag inte slita mig från den och det var inte bara det att man ville veta hur det gick, att man ville ha svar på vissa frågor - det var något mer, något som gjorde att man oemotståndligt drogs mot boken och inte kunde släppa den. Dialogen och språket blev lite bättre, storyn i sig är det inte något fel på, förutom att den bitvis var seg.
Lucinda Riley skriver i ungefär samma stil som Kate Morton, med två trådar att följa, en i det förflutna och en i nuet. Tråden med det förflutna tycker jag är den bättre, både språkmässigt och stilmässigt. Det här var inte den bästa boken jag läst och jag kommer nog inte att läsa de planerade efterföljarna, men vill man ha en söt liten berättelse som passar dagar när man är sjuk (som jag har varit nu i snart en vecka) så är De sju systrarna perfekt!
