Hennes nya namn

 
 
Hennes nya namn (Norstedts, 2017) av Elena Ferrante är en bok som, liksom den första delen Min fantastiska vännina, knockar en fullständigt. Jag har redan skrivit flera blogginlägg om dessa böcker och om vilken fantastisk författare Ferrante är, så jag ska inte vara så långrandig....men jag måste ändå upprepa det jag sagt tidigare....!
 
"När en boks karaktärer följer en ut i vardagen, då vet man att boken har fastnat i ens inre. Detta har inte med handlingens spänningsfaktor att göra utan ligger på en annan nivå. Vad det beror på vet jag inte, men kan tänka mig att det förstås delvis har att göra med graden av igenkänning och identifikation med personen/personerna ifråga - eller det motsatta, att karaktärerna är så totalt annorlunda än en själv eller någon man känner så att av den anledningen de hakar fast i ens medvetande.
 
Men vad innebär det då, detta att "följa med ut i vardagen"? Det är när man i vardagen relaterar till något som karaktären brukar säga eller göra; Vad det så här hon kände? Undrar om det var det där han gjorde? "
( http://epiloger.blogg.se/2017/may/en-filosofisk-sjalvklarhet.html )
 
"Har just läst ut Elena Ferrantes bok "Min fantastiska vännina". Jag säger bara en sak; språket! språket! språket! Har aldrig läst en sådan här bok förrut! Senaste gången det hände att jag läste en sån här annorlunda och egen bok, var när jag läste "Öster om Eden" av John Steinbeck och "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafon, för en massa år sedan. Ferrante har lycktas med någonting mycket ovanligt; att skapa sig en egen litterär nisch. Nu ska jag kasta mig över nästa del i serien som heter "Hennes nya namn"."
( http://epiloger.blogg.se/2017/may/en-filosofisk-sjalvklarhet-del-2.html )
 
"Egentligen är det förunderligt hur 29 bokstäver kan sättas samman på så många olika sätt! Nya världar öppnar sig, äventyr och händelser löser av varandra; man lär känna fantastiska, kufiska, modiga, onda människor. 
 
Svårigheten för en författare - och som därför är ett tecken på kvalité och nyskapande - är att denne förmår använda språket på ett annorlunda sätt. John Steinbeck och Carlos Ruiz Zafon är några sådana författare (jo, jag har tagit upp dessa författare i tid och otid, men det har ju sina orsaker). Nu kan jag även lägga till Elena Ferrante till den samlingen av nyskapande författare."
(  http://epiloger.blogg.se/2017/may/romanens-sprak.html )
 
Jag är helt betagen i Elena Ferrantes böcker! Som jag skrivit tidigare så är det inte många författare som har lyckats med konststycket att förtrolla mig så till den grad att jag inte kan eller vill släppa taget. Litegrann påminner Ferrantes stil om Steinbeck i den bemärkelsen att båda använder sig av språket på ett filosofiskt klargörande sätt, men medan Steinbeck använder språket både till miljö och människor, använder Ferrante främst språket till att undersöka individens inre liv - och detta på ett sätt som gör att man nickar igenkännande åt sådant man inte visste att man tänkte och kände för att man inte visste hur man skulle sätta ord på det. Ferrante sätter ord på det obeskrivliga, på det man inte visste att man kände eller tänkte. Sådana författare växer inte på träd.

Kommentera här: