epiloger.blogg.se

 

Grattis till din debutsuccé Drakviskaren! En klassisk fråga; hur känns det att boken har blivit en sådan framgång?

Det känns jätteroligt! Som debutant hade jag ingen aning om vad jag kunde vänta mig, och för att inte riskera att bli besviken hade jag nog ganska låga förväntningar. Hoppas på det bästa men planera för det värsta, säger man ju, och därför tänkte jag tidigt att jag skulle göra allt jag kunde för att nå ut med boken. Dela inlägg, recensioner, skicka mejl, och få läsare medvetna om att den finns. Jag har lagt mycket tid på det.

Att det spridit sig så pass att folk faktiskt diskuterar boken, köper den, läser den, lägger upp bilder på sociala medier och skickar mig meddelanden om sina läsupplevelser – det känns helt otroligt. Min stora rädsla var att boken skulle släppas och sedan bara … försvinna. Att den skulle bli osynlig i bruset av allting annat. Men så blev det inte och det är jag tacksam över. Karaktärerna är så levande för mig. Känslan av att andra människor har fått ta del av dem, är surrealistisk på ett bra sätt. Plötsligt existerar de inte bara i mitt huvud längre. Det är nu de börjar finnas, på riktigt.

 

Varför valde du att skriva just i genren fantasy?

Egentligen var det inget val. Det bara … hände, kan man säga. Mitt mål har hela tiden varit att skriva de böcker jag själv vill läsa. Och är det roligt att skriva, är det också roligt för mig att läsa efteråt. Jag skulle aldrig kunna skriva en deckare, till exempel, för personligen tycker jag inte så mycket om den genren.

Som ni kanske förstått, är det alltså fantasy jag tycker bäst om att läsa. Eller åtminstone böcker med fantasyinslag. Först och främst skriver jag, eftersom jag har en historia att berätta. Den bara måste ut och jag kan bara hoppas att det finns läsare därute med samma smak på böcker som jag (men det verkar ju så!).

Själv älskar jag fartfyllda äventyr där karaktärerna är nära att dö – mer än en gång. Men det måste finnas kärlek. Sagan om ringen kunde haft mer av den varan, tycker jag, och samma sak med Harry Potter. Jag kan njuta av en god berättelse, men det som driver mig vidare i läsningen är alltid kärlekshistorien. Tycker jag att en bok var dålig, beror det ofta på att de karaktärer jag ville se tillsammans inte fick ihop det. Ja – eller att det romantiska helt saknades i bokens innehåll.

Sedan tycker jag själv att det är så charmigt med fantasy och science fiction. Att gå utanför verkligheten. Vad som helst kan hända och det är bara jag som bestämmer. Ska boken utspela sig i Stockholm, säger vi, behöver du beskriva platsen korrekt. Sätta känslan, stämningen. Och det kan verkligen bli en utmaning om du satt miljön i Antarktis – där du aldrig varit. Det går. Absolut. Vi har Google och YouTube. Men jag föredrar ändå att konstruera mina platser på egen hand. Då kan ingen komma efteråt och säga ”du vet väl att det inte alls står ett träd där, egentligen?” för det vet ju bara jag. ;)

 

Hur länge har du skrivit på Drakviskaren? Hur längehar du skrivit överhuvudtaget?

Oj, jag har nog skrivit … alltid, tänkte jag säga. De äldsta novellerna och manusförsöken jag hittar på datorn, är från när jag var 13. I samma veva minns jag att jag nästan bodde på en sida som hette thesims2.se (nedstängd nu) vilket var en community för alla svenska The Sims-fans. Där kunde man publicera historier och få feedback från de andra medlemmarna. Bilderna tog man i spelet, och man fick se till att de matchade texterna. Här levde jag i många år och det var så skrivandet verkligen tog fart. Från mina små The Sims-berättelser – som handlade om älvor, sjöjungfrur, kentaurer och andra väsen – gick jag över till att skriva på allvar i Word. Ändå var det först när jag var 18 som jag slutförde mitt första manus.

Drakviskarens första utkast tog dryga tre månader att skriva. Sedan redigerade jag vid sidan av skrivarkurser och det jag lärde från skrivhandböcker. Jag ville göra det ordentligt, den här gången. Dyka in i miljöbeskrivningarna, fördjupa karaktärerna, gräva fram dramaturgin. Så fort jag lärde mig någonting nytt, ändrade jag i manuset. Finslipade, korrigerade.

Det lättaste hade varit att, efter att alla kurser slutförts, påbörja ett nytt manus med allt det jag lärt mig i bakhuvudet. Att, med den nya kunskapen, skriva någonting annat. Men jag tar sällan den lättare vägen – och jag ville inte kasta bort all tid jag redan lagt på berättelsen. Karaktärerna stod mig nära och jag hade hela trilogin planerad i huvudet. Dessutom var det roligt att gå in och ändra när jag lärde mig nya saker. Att hela tiden göra manuset bättre.

Själva planeringen, innan jag ens satte fingret mot tangenterna, tog ungefär en och en halv månad. Och cirka ett år efter att jag började skriva på råmanuset, fick jag kontrakt på trilogin.

 

Alla av de stora författarna var även läsare, som te x Hemingway, Dickens och Steinbeck eller varför inte nutida Stephen King och George R R Martin. Vad har litteraturen betytt i ditt liv? Vilka är dina favoritböcker/genrer?

Mycket. Jag har faktiskt alltid läst. Ett starkt minne från mellanstadietiden är när jag och en kompis satt i klassrummet. Vi satt med stolarna lite utdragna och läste Harry Potter i knät bakom våra bänkar. Var vi väl fast i en bok kunde vi inte vänta tills vi kom hem. Säkert läste vi varje rast, också. När jag tänker tillbaka på min ungdom (nu låter jag jättegammal, haha) vet jag att böckerna var en stor del av mitt liv, långt innan mellanstadiet. Jag plöjde Kitty-böcker, hästböcker, B. Wahlströms med röd och grön kant. Jan Guillous böcker om Arn var också tidiga favoriter.

När jag blev äldre, valde jag mer fantasy och young adult-böcker. Tänk Eragon och David Gemmell. Jag har alltid älskat drakar, kärlek och magi.

Så för att svara på frågan, har alla böcker jag läst satt små spår i mig. I skolan var jag alltid bra på svenska, och på att stava rätt, och det var bara för att jag läst så många sidor text. Jag hade alltså en riktigt bra grund att stå på när jag började skriva själv.

 

Vad vill du uppnå med din – och kommande – bok?

Jag vill underhålla. Jag vill att karaktärerna får liv. Jag vill ta med läsaren på ett härligt äventyr.

Tänk er den tomma men varma känslan man får efter att ha läst en riktigt bra bok, som den man får efter Narnia och Harry Potter … Ett mål är väl att få läsaren att känna så. Att längta tillbaka, tänka tillbaka, att vilja ha mer. Och det är väl ett mål, om något.

 

Iszaelda (hur kom du på det namnet förresten?! Fantastiskt!) är ju en person som vågar gå sin egen väg. Jag har en känsla av att du också är så. Hur mycket av sig själv tror du en författare lägger ner i sin huvud/bipersoner?

Jag älskar att komma på namn. Vad roligt att du tycker om Iszaeldas! Vissa läsare har haft svårt för namnen, har jag hört, vilket är tråkigt – men jag förstår varför. De är främmande och för vissa, svåra att uttala. I ”Alvblodsatlas” som säljs hos näthandlarna samt på förlagets hemsida, finns förteckningar över uttalen samt en hel massa annan kuriosa om världen. Ja, och en karta. Det hjälper en del att ha den med sig under läsningens gång.

Jag kände hela tiden att det är en annan värld jag skapar här, med Sarador. Det hade varit konstigt om de hette saker som Amanda och Tomas. Dessutom är de alver och inte människor. Här inspirerades jag lite av Sagan om ringen. Mina alver skiljer sig från dem, men det jag inspirerades av var själva namntänket Tolkien haft. Det här, att man kan höra på namnet vilken art varelsen är, eller vilken stad hon kommer ifrån.

Mina solalver har ofta ”ae” i sina namn, som inte alltför sällan är rätt långa, och, kanske krångliga för oss som inte bor i Sarador. Många har enklare smeknamn. Kelandil, som kallas Keelan, eller Tilstara, som kallas Stara. En detalj är att namnen var ännu svårare, förut. Kelandil hette Kaelandil och Tilstara hette Tilstarael. Jag fick sänka det ett snäpp, översätta kanske man kan säga, så läsaren ändå får en chans att hänga med, haha.

Just namnet Iszaelda kom från Isabella, vilket blev Iszavela och slutligen Iszaelda. Man kan uttala a:et om man vill, men bland solalver uttalas det egentligen ”Isselda”.

Hur mycket av sig själv man lägger i karaktärerna, är nog extremt olika från författare till författare. Själv måste jag erkänna att jag är rätt lik Acranta … Haha. Iszaelda är snarare en person jag hade velat vara. Hennes mod och styrka och förmåga att munhugga folk på plats. Själv tänker jag först och pratar sedan, vilket innebär att jag sällan kommer på bra saker att säga i stundens hetta. Alltid efteråt. Iszaelda är ju lite tvärtom där. Säger någon något elakt till henne, får de antingen något värre tillbaka eller ett knytnävsslag i ansiktet. Och jag kan lova er att jag inte är så! :D

Däremot, det där att jag går min egen väg, stämmer nog. Bara det att jag sa upp mig från heltidsjobbet för att satsa på skrivandet, när det kändes som om hela världen var emot det, är väl ett exempel på det. Jag tycker man ska följa sina drömmar och inte lyssna för mycket på vad andra säger. Folk kommer alltid att ha åsikter – om allt. Gör det du vill. Man lever bara en gång.

 

När kommer del 2 och 3 i alvblodstrilogin?

Tvåan planeras till mitten på maj och är hos redaktören nu. Trean får vi se. Jag skriver på råmanuset och har kommit en bit över tvåhundra boksidor, i alla fall, men det är lång väg kvar. Lyckligtvis har jag planerat upp boken in i minsta detalj, så själva skrivandet kommer inte att ta alltför lång tid. Det är bara mycket annat som tar tid för tillfället. Marknadsföring och andra bokprojekt. Men kanske att det blir till den sena hösten 2018? Svårt att säga i nuläget.

 

Till sist; förutom Drakviskaren och de kommande övriga i serien förstås, har du några boktips att ge läsarna?

Själv älskar jag Sagan om Isfolket av Margit Sandemo. Jag har inte läst alla delar än (det finns 47 …), men man blir riktigt fäst vid karaktärerna. Sedan tycker jag om de där böckerna som alla redan hört om; Hunger Games, Maze Runner, Divergent, The Selection-serien. Ja, och Richelle Meads böcker, förstås. Vampire Academy är en serie man bara inte får missa. Har du läst Drakviskaren, och gillar den, kommer du säkert tycka om den serien också.

Tack för intervjun och lycka till i fortsättningen!